Det finns absolut ingen tid för någonting. Dagarna går på högvarv på autopilot och jag har knappt hunnit reflektera över att löven nu ligger spridda över marken istället för i trädkronorna. Jag fokuserar på skolan, lite för mycket och jag undrar hur jag orkar. Det går bra, det lönar sig kanske, men till vilket pris? Hela tjugo dagar har hunnit passera utan att jag hunnit skriva, uppdatera och låta mitt sinne formulera annat än uppsatser. Det faktum att oktober, min sanna månad, har svept förbi utan att jag hunnit uppskatta det är skrämmande. Vart har jag varit under hela tiden? Jag är isolerad i det som i framtiden kommer vara irrelevant, men det hör kanske till ungodmen som jag hört jag befinner mig i.