Jag satt i fredags på ett tåg med riktning Malmö, långt inpå kvällen satt jag vid min fönsterplats och såg både fält, sjöar och himmlar i pastell. För jag skulle ju få träffa honom. Han som bor vad som känns som en livstid bort, men som ger en gåshud med varenda kyss. Han som är värd väntan och distansen oändliga gånger om. Han som aldrig släpper ens hand och han som kan en som favoritcitat ur en bok en läst för många gånger. Han som skriver musik till en, möter en med en krukväxt på perrongen och vet hur mycket en älskar klassisk musik på vinyl. Just han, som får en att djupt ifrågasätta vad en någonsin gjort för att förtjäna hans kärlek. Honom, fick jag spendera min helg med, somna hos, ta bubbelbad till underbart doftande ljus med. Mot hans axel fick jag somna till en film jag redan sett. 

 

Om honom, skulle jag kunna fylla sidor i mängder, om honom skulle jag vilja berätta allt och honom skulle jag vilja föreviga precis som han är, på alla sätt som går. En frustration fyller min kropp när jag inser att min kärlek lika lite som hans karaktär går att formulera i varken ord eller bilder, frustration när jag inser att som han är endast kommer att vara förevigat i mitt eget sinne, för ingen än mig minnas. Men jag försöker ändå, desperat skriva en mening eller två, som blir till en halv sida eller fler. För Gud förbjude att jag någonsin glömmer honom. Gud förbjude att minsta detalj av hans vackra karaktär någonsin lämnar mitt minne. 

 

Honom.