Hej. Jag lever och jag andas, relativt i alla fall. Här är jag tillbaka för nu, för att jag är överfylld och överväldigad av sådan jag hade glömt över sommaren. Under dessa lediga veckor och månader och eftersmak av studenten hade jag glömt hur det kändes att andas i verkligheten. Nu är månaden augusti, jag är ensam igen och plötsligt påmind om hur det är, hur det ser ut. Jag känner mig plötsligt arg och frustrerad, på det mesta. På allt som sker överallt utan att en kan hjälpa det, på distans, på världen och på att allt med den är så otäckt. Motivationen försvann, den till att gå upp, den till att göra allt som blev enkelt på sommaren, den till att göra en kopp kaffe för att hålla sig vaken klockan halv ett på dagen. Jag sover illa och drömmer hemskt, vaknar trött och struntar i frukosten. Det blev en sådan dag igen, sådan tid, kanske. Förhoppningsvis är det tillfälligt, att jag känner mig arg och frånvarande från min egen existens. Förhoppningsvis går det över. Men kanske har det blivit ett standardtillstånd för den som hjälplöst ser på världen som den är.

 

 

 

13/08