11,6 kilometer har mina fötter burit mig idag. 11,6 kilometer har jag gått med trötta steg, andats lite för mycket ångest. Dagen var egentligen inte särskilt bra ens när jag slog upp mina ögon alldeles för tidigt, jag blev sittande på sängkanten i säkert 20 minuter. Trots det orkade jag i alla fall duscha, måla min eyeliner och gå till mitt älskade espresso house och göra klart allt det sista innan gymnasiet är slut för mig. Ganska tidigt blev vi klara, latten tog knappt slut. Med vi menar jag jag och min vän Julia. Efter de senaste dagarna, veckorna och årens? stress känner jag mig utmattad på en så djup nivå att jag har år av sömn att ta igen. Vi valde i vilket fall att gå på en promenad, runt det vackra strömmen. Efter promenaden och duggregnet hamnade jag i min säng. Jag läste ut en värdelös bok och är ganska säker på att jag somnade sen, men ångesten i bröstkorgen blev i alla fall mindre påtaglig en stund. Hela eftermiddagen har varit minst lika hopplös, ångest och till och med små tårar. Jag fick panikkänslor av att befinna mig i mitt rum, kände lungorna dra ihop sig. Så jag tog helt enkelt mina hörlurar och knöt på mig mina skor för ännu en promenad, även den runt strömmen. Det är min favoritplats i hela hemstaden. Jag lyssnade enbart på Lana del rey, till och från kändes det bättre. Doften av regn följde med mig och stundvis kunde mina tankar tystas. Totalt 11,6 kilometer. Ibland behöver en gå 11,6 kilometer för att inte gå under. Men jag går ändå lite under.